Idas Blogg

Jag hade inte sett honom sedan jag var lika gammal som han är nu. Det är helt sjukt egentligen. Vi som har delat en så stor del av våran uppväxt tillsammans. Lek, tjaffs, bråk och skoj. Han var ett huvud kortare än mig och nu är han nästan två längre och nästill vuxen. Och Rösten. Det var det jag reagerade på mest. Det känns så overkligt att han som var så liten ska låta så...manlig? Jag minns speciellt en tid då vi ofta satt framför datorn och spelade Liero och skrattade så vi kiknade. Varför har det gått så lång tid? Jag blev glad i alla fall och nu måste vi verkligen träffas snart igen. Något annat vore rent idiotiskt!